I alla tider har män lämnat hem och familj i jakt på inkomst. De har varit borta långa perioder och jobbat som skogsarbetare, sjömän, på oljeplattformar med mera. Dessa pappor har offrat sig; de är hjältar som tänker på familjeförsörjningen i första hand.
När mammor lämnar hemmet för jobb eller utbildning låter det helt annorlunda; hur kan hon överge barnen, ska den stackars pappan klara sig?, har hon inga moderskänslor?, hon är egoistisk som vill jobba/plugga osv.
Det anses även fullt normalt att en pappa jobbar hela (eller största delen av) barnets första år. Om en mamma går tillbaka till jobbet inom ett par månader efter förlossningen ifrågasätts hennes moderskänslor återigen. Hon får kommentarer om att hon ej bör ge upp denna underbara första tid, för det händer ju så mycket i barnets utveckling. Men det ska anses acceptabelt att pappan missar allt detta?
Är det någon som ser logiken? ;-)
Nej, framför fler pappor som är hemma längre!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Du har verkligen en poäng i det du skriver.
Vi har en blogg där vi diskuterar detta och liknade teman. Hopps du kikar in.
Skicka en kommentar